The "holy dualism" and the war on the freedom agenda.

I've noticed it everywhere. The war on the "gender-neutralizing agenda". They are everywhere, now even in shamanistic circles, accusing feminists and other human rights activists of trying to distort the "normal" "natural" "sacred" duality of cis men and women, i.e, the Trump take on who we should be. They say we should all be Men who dress and behave like men(according to whom?)and Women acting and dressing as Women (by whose standards?) They accuse the different ones of being "unnatural" and "perverse". They accuse freedom fighters and diversity defenders of trying to neutralize us all.

That is pure stupidity.

We are not attacking your right to be the man or woman you want to be. On the contrary. We are defending every individual's right to be themselves completely, including you, me and the amazing true rainbow people who seem to be disturbing your limited view on what kinds of creatures should be "allowed" to flourish on our planet, in our universe, in the great Allness. When did the Creator ask for you permission to keep being creative?

These judges, these "holy warriors" of chauvinism and judgementalism completely ignore the sacred diversity of creation. Blessed are the rulebreakers, genderbenders, multicoloured, caleidoscopic, non-binary-, non-dualistic beings. Blessed are the women, the men, the ones who are none and who are both, who are imbetween or beyond, blessed are the ones amongst us who bring nuances and new, never before seen colours to our palette. Blessed are the highly sexuals, the demisexuals, the asexuals. All beautiful and absolutely needed in Allness.

There is no polarity, no day/night. It is an illusion by the ones with a low, stuck in one place perspective. If you don't stay in one place, but follow the sun, you will see there really is no polarity. There is a neverending, everchanging journey.

There is an endless variety of living, changing nuances and shades in the circle, the spiral of life.  Shamans, artists, and higher beings of our world have always been somewhere way beyond the dualistic lie. Do not dare to judge them.

Jag är Yin-Yang.

Jag gillar Yin-Yang-tanken. Men jag ska försöka förklara hur jag ser på saken även om det blir både utdraget och flummigt:
 
Vad vi behöver göra är att sluta bära bara halva plakatet. Det är viktigt att inse, att det inte heter Yin OCH Yang, utan just Yin-Yang. Jag är yin-yang. Allting är yin-yang. Inget och ingen är endast yin eller yang.

Det är obalansen som skapar monstret, dvs då vi förnekar endera sidan av oss själva. Försök att rita ett yin-yang där den ena sidan är mycket större/mäktigare än den andra. Där den ena slukas upp av den andra.
Vi behöver sluta tro att kvinnan är ett yin och mannen är ett yang - det är ett grundläggande missförstånd. Varje atom är en hel yin-yang, varje individ en hel yin-yang. Då man förnekar sin yinhet eller yanghet skapar man ett inre kaos som desperat söker sig tillbaka till balansen.

Könsdikotomin har skapat sin förrädiska låtsasbalans i den kulturellt skapade obalansen (könsdikotomin). Den berövar männen sitt yin och kvinnan sitt yang. Då är båda i kaotisk obalans då de är ensamma (singla). För att balansera upp denna obalans söker vi desperat efter ett par att hänga upp oss på, någon som representerar den "motsatta" -kompletterande- kraften. För att känna oss hela igen. För att åter bli den yin-yang vi innerst inne är.

Som ensam individ (singel) har man två möjligheter: antingen hittar den som endast accepterar sin yinhet någon som endast accepterar sin yanghet och klistrar fast sig vid denna kompletterande motkraft, eller också finner man, befriar och accepterar sin sanna yin-yang-natur.

Eftersom samhällets låtsasbalans, som består av kaotiska, desperata, längtande halva individer, är så delikat, rubbas denna balans så fort någon bryter mot halvhetens norm. När en kvinna tar plats, när en man stannar hemma med barnen, när en man blir kär i en annan man, när en kvinna korrigerar sitt kön. När en man praktiserar ickevåldsprincipen. När en kvinna kräver sin rätt. Patriarkatet och Heteroäktenskapet som norm , samhällets "klister" , krackelerar och går sönder. Båten gungar. Den nya balansen måste finnas, och kan endast finnas i att alla på båda sidor av båten går in i sig själva och blommar ut som hela holistiska individer, med alla de egenskaper de bär på och har undantryckt.

Jag är den jag är.
Jag är Yin-Yang.
Jag är Mörker och jag är Ljus.

Jag är stark och jag är svag.
Jag dominerar och jag ger efter.
Jag är solid och jag är diffus.
Jag är flytande och jag är fast.
Jag är materia och jag är tomhet.
Jag är värme och jag är kyla.
Jag är vatten, eld, jord och vind.
Jag är kropp och ande.
Hård och mjuk.
Hjärta och hjärna.
Vishet och galenskap.
Kaos och Ordning.

Jag andas in och jag andas ut.
Jag dör och jag föds.
Jag är den som ger och jag är den som tar emot.
Jag blir arg och jag förlåter.
Jag beskyddar och blir beskyddad.
Jag sörjer och jag glädjer mig.
Jag älskar mig själv och jag älskar min nästa.

Jag är Yin-Yang. Jag är den jag är.

DOING LIFE

Tired.
Today I am
The Tired Anthropologist.
Tired of separateness,
of always being the Other, not being able to leave my position.
Tired
of trying to melt in to this
alien Sameness, of getting to know someone else's culture,
of my one-life-long field trip
to humanity.

Sticking to my method of choice
I may try to melt in as much as possible,
to experimentally dive
into the everyday life
of this time.

No contact with my own kind for this long
has made me forget
where I come from,
who I am
or was
or maybe
How it is
Not To Be.

the only thing left is
the lonely scientist
still trying to understand
what it is to be human.
Don't get me wrong.
I do love my job.
But sometimes I would really need my own Stanley to find me,
tap me on my shoulder and say:
"Dr. Paukku, I presume?"

But I suppose Stanley won't be showing up. The physical rules of this place have confused me. I am blind to my own kind. I can't see, hear or feel that I am in you as much as you are in me. My Otherness is nothing more than concentrated energy,
a shape,
a river
a point of view that enables me to be here.

Boy, I do wish it was possible to visit home once in a while.
Or at least once in a life time.

Give my best to us all,

Sincerely Ours,
Terhi Elina Paukku
...I presume.

About Dreams and interpreting them

I am somewhat careful when it comes to interpreting dreams from books, that claim all symbols are universal. I believe the best one to interpret your dream is you, you are the artist and you know what your symbols mean to you, at least on a subconscious level.Then of course, we are all partly products of our culture. We have heard the same fairytales (also in religion), seen the same tv-shows and movies, heard the same music. More or less. Therefore we can understand a lot about where the other one is coming from. But remember that our souls' vocabulary is constantly under construction. What the wolf stood for in your childhood might have been something big and bad, but today the wolf may have a completely different meaning for you - freedom, nature, soul, strength, courage... It always depends on the context, how you feel in the encounter/dream and what new knowledge you have gained lately.

Talking to good friends and other insightful people may be helpful. They may give you suggestions about possible meanings of your dream - and most importantly ask the right, simple questions. When you hear a suggestion that moves you deeply, you may feel inner peace and still react emotionally, this is a sign that you are on the right track. Or maybe you simply know all of a sudden what it all was about.

In my own dream theory, there are 3 main types of dreams, or types of material in our dreams:

1) Random pictures from whatever we have seen, heard, experienced or thought of during the day. Your brain is simply organizing random information and cleaning up. Usually you don't feel too much when waking up, and giving too much meaning to these kinds of dreams is unnecessary. It might be a fun game, though.

2) Your soul is trying to speak to you about a specific problem. You always have the keys to all the doors within you. "The truth will set you free" -thus, understanding your dream may lead to understanding yourself. You wake up having a strong need to understand your dream. It is you telling you about a problem that needs to be solved, or about wisdom you are refusing to accept when your inhibitions are at work during day time. Write it down and ask yourself, what the different parts of your dream may represent to you. But remember, this is clarifying how you feel. What's going on inside you. Dreaming that someone is evil or hates you doesn't mean they actually are this way, it only tells about your own fears and anxieties. Different problems. Different solutions.

3) The third kind is for me purely theoretical. If god(s) and spirits would/do exist, you might be able to sometimes receive outer information in your dreams about, for example, the future, or other things beyond your own knowledge and wisdom. Personally I don't like giving dreams "the voice of God". Remember, that even if God was speaking to you, the message is never pure, but always filtered through your own perception. Be critical. There is a false prophet and a pharisee looking to judge and condemn in all of us. The Truth always leads to greater peace, harmony and forgiveness.

So please, even a dream you may perceive as a divine intervention must be interpreted through the eyes of love. Mostly it is about information you have subconsciously picked up at daytime, that you keep processing at night time. But still, it is very important to listen to yourself. You are so much wiser than you may think you are.

PS. If you aren't happy with the creativity of your dreams, you can always take in art and culture instead. Your own reactions and thoughts to art may be interpreted in a similar way to dreams. But when doing this, free yourself from trying to look for the "right" answers and interpretations to art. Yes, try to understand the artist, but then let your own imagination fly and try to understand yourself, too. And the bonus is, the more interesting the culture you experience, the more you gain great material for your own dreams.

Women who run with the wolves - a dream

I love dreams and dream interpretation as a wonderful way of getting to know myself and my friends, but lately my own dreams have been too simplistic and obvious to need any thought work at all. I've been occupied with discussing the surrealism of my friends' dreams instead. Last night,
at last, I had a dream that I feel needs interpretation: why was I running after dogs/ wolves in the forrest? Why was the man next to me almost naked and had no shoes on? Why did I let him slow me down? And why did His lack of proper clothes and slowing me down lead into me having contractions and being forced to give up the wolf-chase and giving birth to a child too early instead?


... Oh. I see it now. Nevermind , having written it down makes it all pretty obvious. Maybe next dream will be more of a challenge... Good night, interesting dreams to all! ( I hope to get back to the forrest and to the wolves soon, in 9 months or so.)

If someone feels that the idea of running with the wolves speaks to you, I recommend you to look into "Women Who Run with the Wolves: Myths and Stories of the Wild Woman Archetype" by
Clarissa Pinkola Estes.
It's really all about being true to your soul. And about my own dream, it's almost too easy. I believe many women give up on their own souls, dreams and goals for these reasons: love and family, too early.
Even the right thing becomes the wrong thing if it comes at the wrong time, or if your perception of it is wrong. Being a mother doesn't have to mean giving up all the other parts of you. But indeed, some parts may need to go to sleep for a while.

Hon, Han, Hen

"Hen" är ett viktigt och användbart ord i vissa specifika sammanhang, till exempel då den refererade personen inte har en könstillhörighet (intersexuella, tex). 

Ett könsneutralt hen är också väldigt användbart då man inte pratar om någon speciell person, utan om en hypotetisk person, då man hittills varit tvungen att lösa problemet med ett tröttsamt repeterande av han/hon genom hela långa texten.

Även om man vill av någon anledning i sin artikel dölja personens könstillhörighet är hen mycket användbart. Däremot, om någon skulle få för sig att kalla Bert Karlsson för Hen, en man som identifierar sig med sin könstillhörighet alldeles öppet och gärna, finns det absolut anledning att klaga på skribentens okunnighet i vad "hen" står för. Svenskan är ett levande språk, tack och lov, utveckling sker där utveckling behövs. Det behövs ett könsneutralt ord utöver han och hon - inte istället för han och hon. Man bör dock använda hen korrekt, annars är det bara irriterande.

...om Våldet och jakten på de skyldiga

Dagens inlägg på facebook, skriven av någon som jag bryr mig om och därför blir jag extra ledsen över att läsa detta:




"Skottlossningar, hat och våld. titta på världen den går åt helvete. 
speciellt sverige. 
tack politikerna för ni tog in våldsmännen i vårt land, tack politikerna för att pengar betyder mer än trygghet. jag hoppas innerligt att ni får ert straff. jag hoppas innerligt att någon gång hittar vi ljus och trygghet igen. någon gång kommer regeringen vakna. eller ännu bättre bytas ut. och mitt i allt detta kriget och hatet. går fula hobby blattar .. ja föredetta svenskar runt och bryter och leker tuffa.. tack politikerna för ni tog in giftet i vårt land. jävla landsföräddare!"






Jag hör din oro och sorg över hatet och våldet i världen och i Sverige. Jag hör din vilja att fixa det, och förstår din strategi: att hitta de skyldiga, "giftet", och helt enkelt bli av med det. Vi drömmer alla om en kärleksfull och trygg miljö för våra älskade, våra barn och för oss själva att växa upp, älska och leva i. Men innan man amputerar kroppsdelar bör man ställa en korrekt diagnos på var problemet, "giftet" egentligen sitter. Inte vill vi bli av med ett friskt ben om det är armen som är problemet? 


Jag vill inte bara slänga ur mig mina egna värderingar och påstå att de är fakta, så jag kollade snabbt upp lite svensk brottstatistik. Lättläst fakta och statistik om verkligheten bakom kriminaliteten i Sverige kan man till exempel hitta på Brottsrummet.se - informationen bygger alltså på ren fakta och statistik, inte på åsikter. Här ett par enkla citat angående ovanstående inlägg:




"De allra flesta som invandrat till Sverige från andra länder är inte registrerade för brott."


De flesta invandrare är inte registrerade för brott. Faktum är, att de flesta flyktingar flyr undan våldet, och de andra invandrarna har säkerligen andra motiv än att komma till Sverige och bli kriminella.


Vem är det då som står för våldet? Svaret är lätt, och egentligen vet vi nog alla svaret.

"Är det män som begår de flesta brotten?

Svar: Ja. Enligt statistiken över personer som är misstänkta för brott utgör män drygt 80 procent och kvinnor omkring 20 procent."

Sanningen är den, att om vi ska peka ut en enskild grupp som står för kriminaliteten och våldet, så är det inte gruppen "invandrare". Det är gruppen "män". Du måste hålla med mig, 80 % är inget sammanträffande. Av någon anledning är drygt över 80 % av alla kriminella män.


Hur löser vi detta? Ska vi utvisa alla män? Självklart inte. Antagligen ser du, som man, de kriminella som en grupp utanför dig själv. Du är ju inte en våldsman eller en våldtäktsman bara för att du är en man?


Du tycker inte jag eller din mor eller din fru är "landsförrädare", som inte gjorde abort så fort vi insåg att vi kommer att föda en son (eller tre)? För att vi släppte in det våldsamma och kriminella "giftet" i vårt land, i vår värld? Jag vet att du inte tycker det. (Nästan) Ingen tycker det. Bara för att de flesta brottslingar är män, betyder det inte, att de flesta män är brottslingar. Samma gäller invandrare, arbetslösa, och heterosexuella. Ett till exempel: Bara för att de flesta brottslingar är heterosexuella, är det knappast heterosexualiteten som är problemet heller.


Min gissning är, att det verkliga problemet är hur man blir behandlad, vilka möjligheter man har att ta hand om sig själv, jobba, bli accepterad och hitta vänner där man är. Att bli utfryst, mobbad, misshandlad och anklagad för att vara ett gift eller en cancersvulst på samhällskroppen gör knappast någon till en glad och snäll medborgare. Om bara brottslingar verkar acceptera dig som du är, kanske du väljer att bli en själv?


Jag vet inte lika mycket om att hjälpa våldsamma och kriminella män som du gör. Är det straff som hjälper? Eller är det att möta människor som bryr sig och ger konkret stöd som hjälper? Eller är det helt enkelt att få ett jobb och en ärlig chans att få vara en positiv del av samhället som hjälper? Jag är väldigt inspirerad och imponerad av hur du själv vänt ditt liv, med din kriminella och våldsamma bakgrund (trots att du inte är invandrare, utan en vit, svensk man) till något så fint - underbar fru, underbar son, fint kärleksfullt hem. Du har verkligen lyckats. Jag skulle bli väldigt glad om du kunde dela med dig av dina egna erfarenheter. Vad hjälpte dig att bli den person du verkligen är?


PS. Fortsätt vara fin, bli inte förblindad av din oro och frustration över våldet - använd istället ditt hjärta och dina erfarenheter till att hjälpa upp dem som fastnat i samma träsk som du själv en gång var nära att drunkna i. Det är bara sanningen som kan sätta oss fria.

Den ofrivilliga idealistens manifesto

Jag vill inte leva på barrikaderna, kämpa för rättvisa, frihet eller solidaritet. Jag vill leva i frihet och kärlek utanför Armageddon och Ragnarök. Jag vill att någon annan ska riva murarna, plantera blommorna och äppelträden, förgöra vapnen, försvara de svaga, ställa sig i lejongapet, mata de hungriga och ge kläder åt dem som fryser. Jag vill att någon med makten att ställa allt tillrätta ska stå på den soliga sommarängen och öppna sina armar och säga "Kom! Det är fullbordat." och jag vill att det ska vara sant. Men tyvärr, den med makten är inte Någon Annan. Och den med makten är ingen Ensam. Jag kan inte ställa mig utanför - och därmed är min stora sorg oundviklig - så länge jag lever är jag en del av hela livet, hela mänskligheten och hela naturen, fullt kapabel och ansvarig. Och smärtsamt maktlös i mig själv.

Tanke om perfektionism

Perfektionism är enligt filosof T. Paukku nära besläktat med narcissism. Att inte vara nöjd förrän du uppnått perfektion innebär att du tror på fullaste allvar att det är möjligt, för just dig. Du kräver inte "perfekt" från dina vänner, förhoppningsvis inte heller från dina barn eller föräldrar. Vad gör just dig så övermänsklig att du skulle kunna åstadkomma något perfekt, när ingen annan gör det? Att vara öppen för att saker kan alltid göras bättre, tusenfalt bättre utan att ändå uppnå det "perfekta" är däremot en befriande och glad sak. Den som överglänser dig nästa gång kanske är du själv, vem vet? Ändå lovar jag att det inte blir perfekt ens då. Älska dig själv såsom du älskar din nästa.

...Och de verkliga funderingarna, inklusive det förbjudna skämtet

Här följer en liten betraktelse om kvällens Kuraskymning, vars tema i år var Humor i Norden. Först kommer den otympligt långa "officiella" texten, som även publicerades i min arbetslivsblogg, men därefter kommer den "censurerade" biten som får lov att finnas här på min personliga blogg.


*********
Igår samlades en skara på Biblioteks Café Wilhelmsdal för en mysig kväll i humorns tecken. Vi började med högläsning både på finska och svenska från Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi - en text som lästes på ca 2000 bibliotek samtidigt Norden runt. Texten handlade om bastubadande gubbar i Norrland, och vi hade en kort diskussion efter textläsningen om hur texten uppfattas i de olika Nordiska länderna. Hur vi finnar skrattar åt det överdrivna machobeteendet är ett annat skratt, än hur till exempel svensken skrattar åt samma berättelse. Någon kunde känna irritation över att en sådan text bekräftar redan existerande fördomar om finnen. Det är ju en stor ingrediens i humorn överhuvudtaget, den distansierar. Om man skämtar om sig själv och sin egen grupp, skapar den självdistans, medan om man skrattar åt andra, kanske man förstärker distansen till dem istället?

Kvällens gäst, nybakade komiker Linda Rajalin berättade om sin väg till komiken, som inte varit alldeles lätt - utan fick sitt ursprung i en obehaglig insikt. Hon behövde förändra sitt liv och tänka ordentligt på vad hon egentligen ville. En del av det nya livet blev komiken.

Därefter försökte biblioteksfröken fundera tillsammans med publiken på humorn från fler perspektiv.
Vilket nog visade sig vara en övermäktig uppgift på en kväll - det finns så mycket man skulle kunna diskutera om ämnet. Speciellt med mitt eget, komplicerade förhållande som nog blev lite för tydlig för publiken. Jag har en tendens att vilja prata om allt på en gång, alla nyanser, alla motpoler, allt det personliga och allt det allmänmänskliga på samma gång, så även då det gällde humor. Några saker vi han nudda under diskussionen:
Humorn har varit länge ett forskningsobjekt, humorn upprör och humorn utesluter, samtidigt som den kan inkludera, befria och hjälpa en komma igenom svåra tider. Ett leende är det kortaste avstånd mellan två människor. Barn är humorister av naturen, kanske för att de vågar vara äkta. Svart humor kan uppfattas som osaklig och smaklös, men hjälper sjukvårdspersonalen hantera den smärta som annars ksulle kunna bli övermäktig. "Lite spill får man räkna med", kanske man skämtar efter en misslyckad operation. Och visst vill vi att våra läkare ska ha lite distans till sitt jobb, hur skulle det bli om de skulle bryta ihop och börja gråta då de insåg att patienten förmodligen inte kommer att överleva? Samtidigt vill vi, att de ska vara empatiska.

Lindas berättelse om hur hon i början provkörde sitt material inför en test-publik var en av de fascinerande detaljerna, som man hade kunnat prata om hur länge som helst - och vi återkom till den berättelsen några gånger under kvällens lopp. Linda märkte, att när hon var sig själv, välkomnade publiken och förberedde sin show, skrattade publiken konstant och stämningen var hög. Men samma sekund som shown började och det första skämtet levererades, följde en pinsam tystnad. När hon släppte fasaden och var sig själv igen, skrattade publiken, medan när hon igen försökte "prestera humor", skrattade ingen. Linda lyckades slutföra sin show och kom ut från situation starkare och klokare, hon hade lärt sig en väsentlig läxa om vikten av att vara äkta och närvarande. Och det är var Linda är, en modig äkta och avväpnande kvinna, härlig att lyssna på och vara i närheten av! :)

Själv tror jag att det första skedet med lära genom misstag är något som alla komiker får gå igenom. Och därför är det så få av oss som någonsin vågar, att lämna ut sig själv på det sättet och riskera att mötas bara av en öronbedövande tystnad. Oförståelse. Att publiken tar distans från hela dig. Även om humorns funktion är att skapa distans, är skrattets funktion att skapa närhet. Om jag skämtar om mitt eget misslyckande, tar jag distans från själva misslyckandet och skapar närhet till dem som skrattar med mig. Det underförstådda budskapet är, att vi sitter alla i samma båt. Vi gör alla bort oss, alla lider, alla är rädda ibland. Och tillsammans kan vi skratta bort det hemska. Så är det att vara människa.



Slutligen kan jag säga att kvällen var lärorik. Jag var i tryggt sällskap för att första gången prova på att hålla i ett liknande evenemang. Att jag var oerfaren och en nykomling i Ingå satte sin krydda, jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig eller hur Kuraskymning har sett ut de andra åren i Ingå. Men tillsammans med Linda och mycket tack vare Ingås fantastiska kultursekreterare (vars närvaro är guld värt) samt de aktiva diskuterarna i publiken blev det ett rätt så trevligt paket i alla fall.

I eftersköljningarna av nervositeten på kvällen skrev jag följande facebook-inlägg:

Tänk vad olika vi människor är. Vissa är rädda för allvar, så pass att de skämtar hela tiden. Skämtar bort varje fin stund och sorglig upplevelse för att inte behöva ta den jobbiga känslan. Själv har jag tvärtom humorfobi, vilket blev tydligt under kvällens Kuraskymning. En humorfobiker teoretiserar och "allvariserar", intellektualiserar humorn, som egentligen skulle kunna vara lika enkel som all njutning skulle kunna vara. Att äta gott, dricka gott, skratta gott. Men vissa gillar hamburgare, andra sushi. Vissa har sinne för humor och andra älskar att suga ut varje härlig bittersöt droppe av allvar i livet. Tack för en fin kväll, önskar fisken efter en visit på torr land. :)

PS.  Åh tack och lov ska jag imorgon få diskutera med rynkad panna och allvarligt kontemplativ röst allvarliga grejer som manlighet, lycka och tidsanda på Tölö bibliotek.

Till sist: Hälsningar från vår Kuraskymning-gäst Linda Rajalin: "tack för en underbar kväll. Kuraskymning rocks!"

Och en annan underbar gäst: " :) Tyckte d blev en fin blandning av humor o allvar!"

Tack, alla vänner för att ni kom! Eller som vi purfinnar brukar säga dagen efter en lyckad fest: Kiitos ja anteeks. 

**************************
Och nu: Saker som blev osagda i ovanstående text, men som var en mycket närvarande del av min upplevelse:

Mitt eget förhållande till humor skulle jag nog behandlat med en psykolog innan jag avslöjar något om det till publiken.  Mina känslor och tankar kring livet och dess allvar krockar ofta med humorn. Både den ovannämnda exkluderande humorn och även svarta humorn är ämnen, som borde behandlas skiljt för sig med både filosofer och socialpsykologer.


Som ofta händer, avslöjade jag saker om mig själv som jag faktiskt skäms för. För länge sedan, då en belgisk pedofil avslöjades, skrevs det mycket om det i media. Jag tog det hela väldigt personligt, för jag bodde under den tiden i samma stad som pedofilen, och hade själv sett alla lapparna som uppmanade oss stadsbor att leta efter de försvunna barnen. Till slut fick jag veta, att barnen varit instängda i en källare inte många kilometer från mitt eget hem. Jag var shockerad och jag grät hjälplöst, och frågade mig som så många andra, var Gud är när han behövs som mest. Helt klart inget att skratta åt.


Då hörde jag ett skämt om honom. Och jag skrattade. En reflex, som jag inte kunde hålla igen, som en nysning efter att ett kliande, plågande tryck samlats i en. Efter mitt skratt skämdes jag, och försökte fundera ut, vad det egentligen var jag skrattat åt precis. Jag tror att det delvis var förvåning över det absurda i att någon kliver över alla gränser genom att skämta om det oskämtbara. Hur okänsligt är inte det att skämta om det vidrigaste som vår värld har att erbjuda? Kanske det ändå handlar om överlevnad som människa. Att distansiera sig från dessa otänkbara händelser på något sätt. Jag skrattade ofrivilligt då, och fortfarande känner jag att jag inte förstår riktigt. Varken hur en människa kan bli så ond, eller hur andra människor kan skämta om ondskan. Men det är här som en av humorns fascinerande styrka kommer fram. Det finns nog en anledning till att många av de bästa komikerna är judar. Att skratta ondskan rakt i ansiktet gör den mindre skrämmande och mer hanterbar.


Och nu tar jag sista steget ut, som jag inte gjorde igår. Jag delar med mig av det där skämtet. Bara för att du ska själv kunna fundera på vad du tycker om funktionen av svart humor. Inbilla dig att denna berättas av en stand up -komiker, och hela publiken ylar av skratt.



Ett ensamt barn står vid vägkanten och gråter.
Förbi kör Marc Dutroux, stannar bilen och går till barnet.
"Hej lilla vän. Varför gråter du?"
"Det hände en bilolycka"
"Oj, då. Var är din mamma?"
"Hon är död", gråter barnet.

"Var är din pappa?"
"Han är också död"
"Var är dina syskon?"
"Alla dog", storgråter barnet.
"Stackars barn," suckar Detroux, tar ett steg närmare och knäpper upp gylfen: "It's not your lucky day."

Associationsflöde en måndagkväll: så här brukar det låta i mitt huvud.

(Associationsflöde, tankar som bara händer en alldeles vanlig kväll, vare sig jag vill eller inte. Det är sånt som antagligen händer oss alla under ytan, men det är sällan vi lägger märke till vad vi egentligen har tänkt på under dagens lopp. Vi koncentrerar oss på livets praktikaliteter istället. Att bara skriva utan censur eller hämningar är ett sätt att få reda på vad du egentligen haft i dig, vad som fått dig att bete dig som du gjort i dagens olika situationer. Texten nedan är en liten bråkdel av processerna som jag har i mig en vanlig dag. Det går väldigt fort, för fort har jag hört. Onskar jag kunde låna någon annas hjärna ett tag för att kolla hur ni andra har det i era huvuden.)

Om bara människor som förtjänar det hade tur och lycka i livet skulle världen vara ganska ful.

Tänk dig en värld där man skulle kunna värdera alla utifrån vad de har: Är du rik, så har du förtjänat det, är du fattig vet alla att det är för att du varit så lat. Du förtjänar ingen hjälp. Är du vacker och får uppmärksamhet, är det för att du helt enkelt är en bättre människa än den som uppfattas som ful. Om du har en allvarlig sjukdom så är det för att du har levt ohälsosamt och därför förtjänar du ditt öde. Om du har barn, är det för att du blev född till en bra förälder, och alla vet att de som inte har barn inte skulle vara bra föräldrar heller. Tyvärr är det nog så, att en sådan värld existerar i folks sinnen. I högerpolitiken, i fördomsfulla uttalanden, i oviljan att hjälpa den som har det svårt. Dessa människor som lever i sin ordnade och rättvisa världsbild bör komma ihåg, att den dag kan komma då de själva behöver hjälp, oberoende hur duktiga och normala de tycker sig själv vara idag. Är du automatiskt en bra pappa för att du tänder på storbröstade blondiner?

Och det behöver vi alla komma ihåg när vi är desperata över orättvisan i att någon annan har lyckats bättre eller fått mer än vi själva. Livet är oberäkneligt, vi alla vinner och vi alla förlorar. Ett fullt friskt spädbarn får navelsträngen 4 varv runt halsen och får en CP-skada som hen får leva med resten av sitt liv. Ett annat barn föds utan problem och tycker den förra är konstig och ska inte få leka med de andra, normala, barnen. Ett tredje barn får mindre synliga skador och får höra varje dag negativa omdömen om sin lathet, stökighet och respektlöshet, då det i själva verket handlar om en medfödd liten skada i en del av hjärnan. En skada som aldrig upptäcks. Orättvist? Vad menar du med rättvist? I jämförelse med den snälla som hade riktigt allvarliga skador eller den fördomsfulla som inga skador hade? Är du snäll och god nog att platsa, på rättviseskalan, på ett ställe där du faktiskt har både hörsel, syn och en antydan till en röst att skratta och sjunga med?

Rättvisan i din värld kräver att man ska jobba för sina pengar.  Det har du fått göra. Det ska minsann alla andra få göra också. Men du har fått orättvist mycket, alldeles gratis. Vad har du gjort för att förtjäna dina välsignelser? En intelligent, snäll och begåvad flicka som hade haft kapaciteten att forska fram ett botemedel mot HIV råkar födas i ett land där hon könsstympas och säljs som den åttonde frun till en gammal gubbe. Istället för att få gå i skola, ha en barndom, ungdom och ett vuxenliv som hon får leva utifrån det öde, som egentligen fanns skriven i hennes gener: de möjligheter som hennes personliga egenskaper hade haft att erbjuda. Är det orättvist att hon i det nya kalla ovänliga landet får en splitterny barnvagn till sina 4 barn, medan du får kämpa för att få socialen att hjälpa till med dina räkningar?

Rättvis fördelning av lidande och lycka är inget som vi vill sträva mot. Att mobba ut invandrare för att de får "orättvist" mycket hjälp från vårt lands socialmyndigheter då de flytt undan sin egen ohållbara situation i sina egna länder är rätt så kortsiktigt. "Jag lider mer än grannen, därför ska grannen fråntas de välsignelser han fått". ? .Varför inte hellre tillsammans tackla problemet från lyckans synpunkt. Du har levt i ett land där du aldrig riskerat att dö av hunger, bli av med könsorganen eller hela din familj i etniska rensningsprojekt. Tillåt grannen få sin hjälp, och räck din egen hjälpande hand också. Samtidigt kan vi se på din situation, hur kan vi hjälpa dig, vad mer behöver du och dina barn? Alldeles säkert behöver du mer än vad du egentligen "förtjänar" i ett globalt perspektiv. Vad vi vill sträva mot är allas "orättvisa" lycka. Att man inte ska behöva förtjäna att bli behandlad med respekt och förståelse. Man ska bli det i alla fall. Om någon är hungrig, ska den få mat, eller fryser, ska den få värme. Den ensamme ska få en plats att möta andra på och även den utan rika föräldrar ska få utbilda sig till något så "dyrt" som hjärnkirurg, om den så vill.

Vad är det som låter så fel med detta? Har du inte fått vad du förtjänar? Vad skulle du ha förtjänat, egentligen?

En CP - bra vecka!

Idag börjar en vecka som jag sett framemot länge, en vecka för inspiration och livsglädje: CP-veckan! Här tipsar jag om några veckor som du kan låna på biblioteket:

Tänään alkaa odottamani elämänilon, inspiraation ja rautaisen peräänantamattomuuden viikko: CP-viikko! Tässä muutama ajankohtainen lukuvinkki, tervetuloa kirjastolle!

***
Ett CP-bra liv av Jonas Helgesson

Succéförfattaren Jonas Helgesson (Grabben i kuvösen bredvid) är lyckligt gift med sin vackra fru. Han är företagare, föreläsare och stand up-komiker, han älskar att golfa, tränar för att bestiga Kebnekaise och tycker genuint illa om datorer. Ändå var det just "nånting med datorer", som ansågs vara den bästa karriären för honom. Jonas är en sann inspiration för oss alla med ett enkelt budskap: Njut av livet nu, det går inte i repris.



blod, svette og stand-up from Jon Arne Tjelta on Vimeo

***
Heikkouden ylistys, Alexandre Jollien

"Onnen esteenä eivät olekaan onnettomuudet ja vastukset vaan se, ettemme hyväksy niitä. Ja että annamme pientenkin typerien seikkojen häiritä elämäämme", toteaa sveitsiläissyntyinen filosofi Alexandre Jollien (s. 1975).
Hän syntyi vaikeasti CP-vammaisena, mutta vastoin ennakko-odotuksia hän valmistui ylioppilaaksi ja suoritti filosofian tutkinnon yliopistossa. Heikkouden ylistyksessä Jollien kritisoi ennakkoluulojamme, käyttäytymistämme ja kylmiä kasvatusmetodejamme. Hän kysyy, missä kulkee raja epänormaalin ja normaalin ihmisen välillä. "Se, etten voi tulla täysin itsenäiseksi, on saanut minut näkemään joka päivä ihmisen suuruuden. Kaikessa heikkoudessani voin siis arvostaa lahjaa, jonka toisen läsnäolo antaa, ja minä puolestani yritän antaa hänelle vaatimattoman ja hauraan läsnäoloni."
Alexandre Jollien puhuu ranskaa, mutta löysin seuraavan pätkän YouTubesta, joka on puhuttu englanniksi:



***

Så många Mount Everest , Diana Webster


Redan när Victoria var 11 sa hon att hon skulle bli läkare.
Efter två års sökande till medicinsk utbildning i Finland, Sverige och England lyckades Victoria till slut få en studieplats i Stockholm. År 2007 nådde hon äntligen sitt mål och blev specialist i internmedicin och akutsjukvård - som den första i Norden. Detta väckte extra stor uppmärksamhet, eftersom hon hade en CP-skada.


***

Niin monta Everestiä


Englantilaissukuisella, Suomessa syntyneellä Victoria Websterillä oli haave tulla lääkäriksi. Victoria valmistui lääkäriksi ja on työskennellyt sairaaloissa Suomessa, Ruotsissa, Iso-Britanniassa ja Australiassa. Hän on saanut päivystyslääketieteen erityispätevyyden ensimmäisenä pohjoismaissa.


Kukaan ei uskonut sen toteutuvan, koska oli saanut syntyessään CP-vamman, joka vaikutti hänen puhekykyynsä.  
 
Niin monta Everestiä on kertomus Victorian taistelusta ja siitä,kuinka hän ei suostunut luovuttamaan.

Tears won't change the world.

Tears will speak for themselves, you say. And all the poets around you wipe the corners of their eyes and nod, "So true, so true"

But tears won't speak for thousands of miles and thousands of years.
 Tears are like a breath, a sigh, a smile, beautiful in the moment, but soon gone forever.
A tear without action is like a prayer without action.
Pray, but act
Cry, but speak.

 If you want change, let your tears fall on a piece of paper.

Märkligt att heteros får gifta sig.

Det är ju faktiskt bevisat att de flesta heteroäktenskap inte funkar så bra:
Heteros har en tendens att 
 

• bråka inom äktenskapet - ofta mycket våldsamt, 
• skaffa oplanerade barn, (medan ickeheteros barnskaffande är verkligen genomtänkt)
• vara otrogna och 
• skilja sig i mängder! 
• Heteroäktenskap lider av ojämställdhet pga könsrollerna. Män i heteroäktenskap lever längre än ogifta heteromän, medan gifta heterokvinnor lever kortare tid än ogifta heterokvinnor. Heteroäktenskap förkortar alltså heterokvinnornas liv och är därmed en allvarlig hälsorisk!
• Oansvarigt folk helt enkelt, som inte fattar det heliga i äktenskapet. Många heteros gifter sig för att få klä sig som prinsessor en dag har jag hört.
  
  

Besök på ett Skyddat boende

Jag har besökt ett skyddat boende (turvakoti) idag.

Det var smutsigt, färglöst och deprimerande. De som bodde där tillfälligt satt i tysthet i matsalen och matade sina barn, eller också valde de att inte alls komma ut till matsalen, utan sitta inne på sina rum istället för att undvika kontakt med de andra. Jag är alldeles säker på att de flesta skyddade boenden inte är så här deppiga, men det jag såg idag var som sagt inget som stöder den våldsutsatte föräldern att tro på ett lyckligt liv i framtiden.


Till ett skyddat boende kommer barn och föräldrar som precis genomlevt ett helvete - men som inte än vet hur de ska ta sig ur det.

Självklart är inte de beiga gardinerna och de trånga färglösa rummen  hela sanningen. De som jobbar på hemmet gör det inte för att bli rika. "Klienterna" får värdefull hjälp både praktiskt och emotionellt genom att få en tillflykt från den akuta faran hemma. Men jag tänker ändå på barnen, vad det har fått se och höra, antagligen under en lång tid. Jag upplever att det vore väldigt viktigt att låta barnen känna att de kommit en stund till ett litet paradis, där det finns utrymme att vara just ett barn. Antagligen är mamman (eller pappan) i ett chocktillstånd. Hon/han kommer att behöva den närmaste tiden till att gå igenom sin egen process, komma på fötter, bli stark. De flesta barn jag känner tar på sig den alldeles för tunga bördan att försöka bära föräldern, torka tårar, trösta. Eller alternativt utagera, för krisen blir helt enkelt för mycket för den lilla människan.

Jag skulle ha förväntat mig färggranna, sköna möbler, roligt och vackert lekrum till barnen: Musik, sagoböcker, glada bilder på väggarna, allt för att ge hopp till familjerna om ett annat liv där barnen får vara trygga och glada. Undrar hur det skyddade boendet i din närhet skulle reagera om du och din organisation skulle ringa och kolla om man skulle kunna vara till hjälp på något sätt? Måla väggar, donera konst, gardiner möbler och leksaker kanske? Bara en tanke. Jag ska själv i alla fall fortsätta fundera vidare på detta.

Bibliotek + Café = Mitt offentliga vardagsrum

Förut var caféerna det offentliga rummet, där idéer föddes pch spreds, filosofer och konstnärer möttes, revolutioner startade och maktförhållanden skapades. Idag känns cafédiskussionerna för privata, om man nu längtar till det offentliga rummet jag pratar om. Politiken och filosoferandet har lämnat caféerna.

Efter decenniers och åter decenniers tomrum har ett nytt offentligt rum skapats, där alla kan finnas och höras oberoende klass eller social ställning. Facebook, twitter, bloggosfären - de sociala medierna har tagit politiken tillbaka till de vanliga människorna. Vi gör inte politik bara genom att rösta vart fjärde år eller genom att konsumera medvetet, utan genom att direkt säga vad vi tycker, dela,  "gilla" och kommentera. Det är helt fantastiskt, men jag längtar efter nästa steg. Steget tillbaka till den riktigt mänskliga kontakten. Jag vill ha både och, det platoniska virtuella och den gamla världen med alla sinnen, med dofter, pappersprassel, kaffekoppar, handskakningar, kramar och även några sura miner. Skratt, som inte består av kolon och ett D.

Min utopi: Jag önskar att dagens offentliga rum börjar spridas från de sociala medierna även till den fysiska verkligheten, till bibliotekscaféerna. Tänk, att biblioteken får nytt liv som kunskapscentra, dit man går för att hänga, diskutera, läsa, lyssna, lära sig, utbyta åsikter. Bibliotekscaféerna fylls av livlig diskussion och alla känner sig lika hemma, gammal som ung, akademiker som arbetare. Myyys...

En liten darrig gumma

Jag sjöng i en kör, i Anttis kör när jag gick i lågstadiet. Antti var en säregen karaktär, och vi fick sjunga underbart opassande sånger. Mina favoriter gick självklart i moll, och handlade om spöken, om en flicka som var så pass galen att hon mördade sin familj och gjorde köttragu av dem. Två av sångerna har följt mig hela livet. En liten darrig gumma är en, och den fick mig redan som liten att fundera på ensamhet, på liv och död, på hur saker kan vända, hur man kan ha små gnuttor av lycka mitt inne i en oändlig depression. 

En liten darrig gumma
vill lägga sig och dö
när vinden drar i springan
och ingen skottar snö

När ingen går på stigen
och ingen bär in ved
och hon är klen och uschlig
och stel i varje led

Men när det börjar knoppas
på träden i april
då vill hon gärna leva
ja, leva lite till!

Britt G Hallqvist ur En sort för sig, 1985


Den andra sången är kanske den sång, som har format mig mest. Den är en kampsång, som fick mig att stå i eld och lågor redan som en liten flicka, och fortfarande idag ger den mig kraft och mod att fortsätta tro på rättvisa. Sången är självklart den underbara El pueblo unido (jamas sera vencido)! Det finns säkert några olika översättningar, men så här kommer jag ihåg den från min barndom. Texten i denna version är så enkel att till och med ett barn förstår vad den handlar om. Suits me, sir:


De tror att ingen frihet är vid liv
De tror att makten är definitiv
Men våldets tid blir säkert inte lång
Vårt slagna folk skall resa sig en gång

Vi vet, vi vet att natten ska bli dag
och seger följer efter nederlag 
Ett enat folk 
kan aldrig trampans ner
Vi samlas, vi blir
fler och fler och fler och fler
Tyranners makt
skall darra för vårt hot
Ett enat folk 
kan ingen stå emot

Tyranner, darra!
Vi är folket vi
Vi kämpar enigt
för demokrati

El pueblo unido jamas sera vencido
El pueblo unido jamas sera vencido

"Klara Vappen!"

Språknörderi à la Ugly Artling aka Terhi P:  

"Klara Vappen!" Ett mångfacetterat litet skämt, som troligen syftar på finnarnas dåliga svenska, som finnarna själv också älskar att driva med. "Vappen" är en svenskifiering av finska Vappu - Valborgsmässoafton- och är ännu roligare då den är felaktigt i bestämd form. "Klara" syftar på att finnarna traditionellt inte kan uttala bokstäverna G och D - som ofta då uttalas som K och T eller i det här fallet R. Glada blir Klara.

Men inte nog med det/ Eikä siinä vielä kaikki! (som man säger på TV-shop)

I finskan betyder ordet Selvä - dvs Klar - samma sak som nykter.
Att rumla runt i parken med studentmössan på sné och önska "Klara Vappen" betyder egentligen att man skojar både med sin dåliga svenska och Vapp-fyllan.

Ett alternativt sätt att se på önskningen "Klara Vappen" skulle ju vara att den är grammatiskt sett alldeles korrekt, alltså en önskning att vi överlever denna trots allt livsfarliga festlighet då finnarna berusade av ljuset efter den långa mörka vintern - och självklart i många fall även av galna mängder alkohol - svajar, sjunger, hånglar och brölar in den ljusa årstiden i ett regn av tomma glasflaskor. Själv undviker jag Helsingfors centrum idag tack vare min välutvecklade överlevnadsinstinkt. Om du vill fira Vappen i Helsingfors, rekommenderar jag en hjälm med visir.

Men just det, tillbaka till språknörderiet. "Klara Vappen" betyder inte i allmänna fall att man önskar att du ska klarafixaöverleva Vappen. Men i mitt fall önskar jag dig i ordets alla bemärkelser: "Klara Vappen!"

Heterosexualismen - rätt ord för rätt sak

Heterosexualismen är en ideologi
Jag föreslår att vi slutar använda, i synnerhet i media, vilseledande termer som "kristen" eller "vissa kristna grupper" eller "anti-gay grupper" eller "vissa konservativa grupperingar" och inför den neutrala, men korrekta termen "heterosexualisterna" då vi pratar om personer som förespråkar heterosexualitet framför andra sexualiteter.

Heterosexualismens slut, -ismen, hänvisar till en ideologisk ståndpunkt, nämligen den att heterosexualiteten är den rätta och naturliga formen av sexualitet. Heterosexualister finns inom alla religioner, samhällsklasser och nationaliteter, och därför är det fel att stigmatisera hela religioner eller politiska partier. I den senaste finländska debatten hade jag föredragit, att man hade diskuterat "heterosexualisterna inom den lutherska kyrkan" i stället för "kyrkan".

Alla heterosexualister är inte kristna - alla kristna är inte heterosexualister
Det faktum att så många människor på sista tiden lämnat kyrkan efter att de insett hur starkt inflytande heterosexualisterna har i kyrkan, visar tydligt att många kristna inte var heterosexualister. Eftersom heterosexualisterna kallas för "de kristna" i media, känner många icke-heterosexualistiska troende som att de inte längre passar in i den kristna kategorin. Tänk om till exempel partiet Sannfinländarnas åsikter togs för alla finländares åsikter i världsmedia?

Heterosexualisten är varken anti-gay, homofob eller heteronormativ
I dagsläget kallar man ofta heterosexualisten, missvisande nog, "anti-homosexuell" eller rentav "homofob".
Heterosexualisten är dock inte endast anti-homo, utan motsätter sig lika mycket alla icke-heterosexualiteter, även till exempel bi- och pansexualitet. Den liberale heterosexualisten är inte nödvändigtvis en aktiv motståndare till homosexuellas grundläggande mänskliga rättigheter, men anser ändå att heterosexualiteten är den sunda och "normala" sexualiteten. Precis som en kristen är först och främst en kristen, och inte "anti-Satan" eller "anti-satanist". Även om man kan förmoda, att det i den kristnes religion som helhet även ingår ett avståndstagande från det den individuelle kristne uppfattar som "Satans verk". Ett annat exempel är feminismen. Även om det i vissa kretsar råder förvirring kring begreppet, är feminister inte anti-män. Vissa feminister kanske är det, men för det mesta är feminister för något snarare än mot något. Om vi ska trassla in oss ännu djupare i exemplens värld, bör vi kanske fundera även på nationalismen. Få vill kalla sig nationalister, men mångas humör påverkas av hur det går för landslaget. Inom alla -ismer finns det gradskillnader från noll till hundra. Oberoende vilken -ism man råkar tro på, är kokpunkten vanligen inte bra för omgivningen.

Heterosexualisten är inte heller rädd för homosexuella, och kan knappast behandlas med antiångest-tabletter. Heterosexualismen är inte en psykisk sjukdom, utan en ideologi. Homofober, däremot, behöver psykiatrisk hjälp.

Heterosexualismen skiljer sig från hetero-normativiteten  i att den är endast inriktad på sexualitet, inte så mycket traditionella könsroller, eller andra manifestationer av kön och genus. En man får alltså sminka sig, så länge han åtrår kvinnor. En kvinna behöver inte tjäna mindre, använda kjolar eller baka bullar, bara hon åtrår män.

Det finns många fler heterosexualister än "anti-bögar" eller homofober. Den typiske liberale heterosexualisten har "många homosexuella vänner", men blir upprörd, när det homosexuella paret snurrar runt på dansgolvet på Presidentsslottets självständighetsbal. "Lite respekt bör man ha", tycker hon.


Heterosexualism vs. heterosexualitet
Avslutningsvis: Heterosexualister är inte nödvändigtvis heterosexuella. Heterosexualisten kan även vara homosexuell eller bisexuell, som på grund av sin heterosexualistiska ideologi väljer att inte leva ut sin sexualitet. Den icke-heterosexuella heterosexualisten kan välja till exempel att leva i celibat, bli "helad" och välja därefter en heterosexuell livsstil, eller till och med leva i "garderoben", eftersom hen anser sig då göra det rätta.

Det är dags att förnya språket så, att fenomen, i detta fall heterosexualismen, kan nämnas vid dess rätta namn utan onödiga generaliseringar.

Terhi Paukku
Queernormativ 
Mis(s) Information 2011

The truth will set you free?

I had a dream about the end of the world last night and while I was lying awake I decided to start telling the truth, the whole truth and nothing but the truth from now on. Always and to everyone. At 4 a.m it seemed to be an excellent idea.

DangDang - Inget nytt i Ingå, men i övriga Finland...

Varför är Ingå så idylliskt? Delvis just för att inget nytt och radikalt händer, man kan sitta och bara existera i sitt gula lilla hus och mysa med sin nya lilla bebis framför brasan och lyssna på dotterns berättelse om dagens äventyr på förskolan. Vilket är helt fantastiskt, men något nytt och spännande måste man ju stimulera sig med för att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten utanför idyllen. Därför blev jag mer än glad då jag fick ett meddelande på facebook, där en Popkollo-Madame-kollega frågade om jag inte ville bli Finlands-korre för programmet DangDang på P4 Radio Malmöhus. Det var klart jag ville, så inom några dagar ringde programledaren Björn. En rolig och tänkande kille, vilket jag, nästan helt färdig fil.kand i medie- och kommunikationsvetenskap, självklart kan säga med största säkerhet efter en kvarts telefonkontakt... Jag är nu en av de nordiska "korrespondenterna" som tipsar svenskarna om heta samtalsämnen i de nordiska grannländerna.

Idag, den 2.2.2011 var det Finlands tur. Jag skvallrade om helfigursskandalen, burleskfestivalen och BB-Sauli, som enligt finska tabloider blivit rentav världskändis då han setts arm i arm med USA:s Idoltvåa, Adam Lambert. Det är stort.
 DangDang på P4 Radio Malmöhus (kan lyssnas på datum 2.2 och tid 17.00-17.30)

God jul? En liten tanke bara...

Vad julen EGENTLIGEN handlar om...
Prinzen delade med sig dagens fantastiska lilla videoklipp
December.
Jag rekommenderar att du tittar innan du läser klart, annars missar du upplevelsen. :)


På dryga en och en halv minut tar denna lilla film en genom hela det grova känslospektrumet och hinner dessutom under tiden med att få tittaren att ifrågasätta aspekter i sitt liv. Någon tyckte att den frågasatte stereotypiserandet av människor, men jag själv tycker det är alldeles klart att man som människa ifrågasätter sitt eget förhållande till miljön och sin rättighet att exploatera naturen. Där tänkte jag skriva "exploatera naturresurserna", men det är just det som känns så barbariskt efter videoklippet. Att naturen är "resurser" för oss, istället för något levande med en egen själ och en egen, berättigad existens. Vem gav människan rätten att leka ägare av jorden? Första Moseboken, skulle någon kunna säga. Men det Gud gav i uppdrag åt människan var att "förvalta", medan det vi gör just nu är faktiskt att "slakta"...

En homofob-fobs syndabekännelse efter självständighetsdagen

Dagen efter Finlands självständighetsdag verkar Finland vara uppdelat i två läger: de som önskar att homosexuella stannade i garderoben, och vi andra.

Stilkonsult Leena Sarvi tycker att det är respektlöst att dansa med någon av samma kön på Finlands självständighetsfest.

Jag måste bekänna en synd. Jag blev så upprörd över Leena Sarvis (och andra konservativas) invändningar mot att homosexuella män och kvinnor vågade dansa med någon av samma kön på Finlands självständighetsbal, att jag kommenterade hennes uttalande på ett osakligt sätt. Jag ifrågasatte hennes intelligens på ett snitsigt sätt genom att göra mig lustig över hur hon uttryckte sig. Jag har ångrat mig.

Förlåt.

Oberoende hur upprörd och förvånad jag är över hennes uttalanden bör jag hålla mig till att kritisera sakinnehållet i hennes uttalande, inte henne som person. Och inte det att hon överhuvudtaget uttalar sig.

Självklart tycker de flesta av oss, att människor av en annan åsikt är mindre intelligenta än vi själva. Alldeles säkert skulle Sarvi tycka ett och annat om mig som person. Om någon tycker att jag har fel, önskar jag ändå att bli respektfullt diskuterad med, så kanske jag till och med ändrar åsikt. Jag kommer aldrig att ändra åsikt genom att folk uttrycker sig hatiskt mot mig och ifrågasätter min intelligens eller än värre, börjar göra sig lustiga över mitt utseende, min utbildning, mitt namn eller någon annan personlig egenskap jag har. Allt sånt är rent ut sagt mobbning, och borde inte höra vuxenvärlden till. Jag tror inte att ett öga för ett öga-metoden funkar, helt enkelt.

Jag tänker inte ljuga. Jag har ingen respekt för homofobiska åsikter. Jag har respekt för att man får ha olika åsikter i Finland. Jag har respekt för deras rätt att finnas och utvecklas. Men diskriminerande åsikter i sig behöver jag inte gilla. Inte respektera. Men jag blir väldigt arg, ledsen, ja, rasande. Jag har väldigt svårt att hålla mig när vuxna människor hopar sig och börjar mobba ut minoriteter, för att de inte är "normala" - inte som de själva. Min djuriska reaktion blir närmast sagt våldsam. Men jag vill inte sänka mig på deras nivå.

Jag vill och ska lära mig att uttrycka mig moget och respektfullt även när jag bemöter åsikter som jag blir upprörd över. Kanske det blir mitt självutvecklingprojekt för 2011?

Alltså, utan att ifrågasätta stilkonsult Sarvis, (eller T.A Mikkonens, eller någon annans) intelligens och utan några som helst personliga påhopp: Sarvi har fel. De samkönade paren på Finlands självständighetsfest var inte respektlösa, tvärtom en hyllning till Finland som det fria, vackra land det är. De hade även fru presidents fulla välsignelse och två tummar upp. Detta var den bästa självständighetsbalen jag nånsin sett! Stort tack till alla som vägrar sitta i garderoben den dagen, då vi firar den frihet som våra fäder och mödrar kämpade för. Den frihet som vi nu beskyddar med Finlands likabehandlingslag. Lagen som ger även er rätten att tro på vad ni vill oberoende om det är "normalt" eller ej.

President Tarja Halonen ger Jani Toivola två tummar upp då han anländer till självständighetsbalen med Mr Gay Finland, Kenneth Liukkonen.

******************************************
"Förbud mot diskriminering Ingen får diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Med diskriminering avses

1) att någon behandlas mindre förmånligt än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle behandlas i en jämförbar situation (direkt diskriminering),

2) att en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar någon jämfört med andra som utgör jämförelseobjekt, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (indirekt diskriminering),

3) uppsåtlig eller faktisk kränkning av en persons eller människogrupps värdighet och integritet så att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller aggressiv stämning skapas (trakasserier),

4) instruktioner eller befallningar att diskriminera.




Källa:  http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2004/20040021
*************************************************

16 Horsepower

Love the music, love the videos. Damn the differencies that brake good bands up.

Angående hatskjutningarna i Malmö

I Malmö skjuts det folk igen, denna gång pga hudfärg. Nästa gång är det kanske pga något just du representerar... Sexualitet, åsikter, klädstil, halvrasistiska kommentarer på facebook? Vi alla är störande i någons ögon.

Det kan kännas svårt att svara på eld med kärlek, på slag med att vända andra kinden till. Det finns dock några som, mot alla odds, lyckats förändra världen lite grann utan att själva använda våld. Priset? Deras egna liv. Men de valde sin väg medvetna om detta. Ibland saknar man ord att uttrycka sin respekt, så jag håller en egen tyst minut för offren och för dessa hjältar.

 Här till tonerna av Nina Simones tribut till Martin Luther King Jr

Några goda män / jag ska få en son.

Hjälp, vi ska få en son? Måste vänja mig vid tanken och släppa alla mina ogenomtänkta fördomar om vad småpojkar är gjorda av, så nu behöver jag komma på bra män och killar som skulle kunna fungera som en uppmuntrande mental bild på hur bra det kan bli, trots testosteron och andra konstigheter som ..ja... killar är gjorda av. Och dessutom bra hjältar med bra namn...

MIN SON: Hellboy?
Den första jag tänkte på var ju faktiskt Hellboy. Vet inte riktigt varför- jag är inte jätteimponerad av mig själv när jag kommer på att det första jag tänker på är en banal machoseriefigur. Men ska jag analysera närmare, så antar jag att denna röda apman från Helvetet väcker mina sympatier på grund av sin motsägelsefulla mänsklighet. Queerhet i den bemärkelsen, att han faller utanför alla kategorier. Han var ämnad av andra för det onda, men uppfostrad av sin kärleksfulla ensam-adoptivpappa valde att slåss för mänskligheten, mot helvetet. Detta gör han i hemlighet, för de människor han beskyddar med sin styrka och sitt liv skulle aldrig anse att han är en riktig man, en riktig människa.

Hellboy har alltså kvalitéer som jag undermedvetet önskat att min son har. Att han är stark, modig, väljer sin egen väg, men en väg som går ut på att beskydda de svaga mot ondska och förtryck. Hellboy är en stolt outsider som är kapabel att se och älska det vackra i andra outsiders. MEN. Hellboy är nog inte ett namn som man kan ge sitt barn på riktigt va? Moving on.
MIN SON: Gimli?

GIMLI. Åh nej, ska jag inte börja imponera mig själv med lite spännande konstnärer, filosofer, frihetskämpar, RIKTIGA människor snart? Men ni måste hålla med om att Gimli är ett vackert namn... Varför är Gimli någon som ploppar upp då jag skannar min hjärna på kategorin "bra man"? Wikipedia säger att han är en 139-årig dvärg, hetlevrad, mycket envis och har hög moral. På den ytliga nivån ser man ju direkt likheterna mellan mig själv, vår sons far och Gimli, både fysiskt och psykiskt. Vi är ett kort, buttert, aningen associalt och envist par som under den korta, skrämmande och håriga ytan är beredda att gå hur långt som helst för dem vi älskar och för det vi vet är rätt. Såna är vi underjordiska dvärgar...
Mitt medvetande letar alltså efter igenkännande, en manlig motsvarighet till mig själv. Jag väljer inte de snygga hjältarna, inte de vackra alverna. Antagligen för att jag inte känner igen mig själv alls i dem...

MIN SON: Jesus?

JESUS.
Visst, och jag är heliga moder Maria. Men allvarligt talat, Jesus är en av mina käraste förebilder för hur bra en man kan vara. Jesus sket i vad myndigheter, den allmänna opinionen, traditioner, fördomar och konventioner sade. Han följde ohämmat sin egen känsla för rättvisa och kärlek. Förutom en stark personlig integritet och hög personlig moral hade han ett fantastiskt intellekt. Han var också en av vår historias viktigaste icke-våldsamma rebeller. Sin tids största feminist och försvarare av de utsatta, både kvinnor, barn, hedningar, "syndare" och av samhället utdömda och utskrattade.

En sann kärlekskrigare. Att komma ihåg Jesus hjälper mig mer än någon annan att komma över min pojkfobi. Men det är bara att glömma Jesus som namnförslag så länge man inte är del av latinkulturen...



MIN SON: Jamie Oliver?

Äntligen: En bra man som inte är död eller fiktion!
Jamie Oliver -eller min bild av honom i alla fall - är en genomfin kille. Han är genuin och på ett bedårande naivt sätt så äkta i sina försök att rädda världen genom det han råkar vara bra på och älska: mat. Han älskar sin fru och sina barn, men har kärlek för utsatta ungdomar, barn, andra kulturer och folkslag. Han blir på riktigt djupt illa berörd och förvånad då han möter rasism och sociala orättvisor.

Han har det perfekta temperamentet som jag bara önskar jag kunde ha: han är glad, energisk, snäll, social, konstant överentusiastisk och brinnande. Åh vad jag skulle ge för att få smma livsglädje! Att min son skulle få samma glädje och livsgnista som denna vardagshjälte är det bland det bästa som skulle kunna hända. Och det är möjligt, för jag beundrar min underbara dotter varje dag och undrar var hon har fått sin glädje och underbara personlighet ifrån. Jag önskar att båda mina barn får bli glada, empatiska och hitta sin begåvning och sin plats i världen.

Förutom dessa har jag även varit glad över följade fantastiska män: Barack Obama, Dalai Lama, Mahatma Gandhi. Temat är uppenbart. Även om det i början var svårt att se likheterna mellan Hellboy, Gimli, Jesus och Jamie Oliver, dras jag uppenbart till kärleksfulla hjältar, de svagas försvarare. Och de finns därute, livslevande i vår verklighet. Jag menar inte att jag tror att någon av dessa män är perfekt. De representerar goda mänskliga egenskaper, som uppenbarligen kan finnas i en människa, trots y-kromosomer och testosteron.

MIN SON: Sara?

 Jag har från början även haft en stark önskan, att min son inte ska passa in i "den manliga modellen". Precis som jag är rädd att samhället ska lyckas trycka in min dotter i sin trånga lilla form för vad flickor förväntas kunna och vara, är jag rädd att min son ska bli del av samma system.
Jag vill att de ska vara individer. Därför får jag ångest då vänner och släktingar nämner grabbiga framtidsplaner som fotboll, ishockey, traktorer, lastbilar och dylikt nu, när de vet att det blir en pojke. Ge allt det till min dotter, men ge min son gyllene skor och glittriga handväskor! Låt min son välja själv om han dras till fotbollen eller balettskorna. Samtidigt jobbar jag på att acceptera möjligheten, att mina barn faktiskt skulle dras till de könsstereotypa rollerna. Vilket de antagligen kommer att göra. Det är ju trots allt hela byn som uppfostrar barnet.
Men det är samma sak för alla oss föräldrar. Barnen är sina egna. Vill jag uttrycka mina egna ståndpunkter och önskningar, är det inte genom mina barn, utan genom min konst. Barnen är inte min skapelse. De har råkat komma till världen genom mig och mitt liv, men de är inte min skapelse. Jag är min egen skapelse.  Det är fortfarande jag själv som måste vara den förändring jag vill se i världen.

MIN SON: Andy?
Min son behöver inte passa in, inte gra det förväntade, inte vara manlig eller stark. Men skulle han kunna kläcka ur sig något i stil med " I think everybody should like everybody" skulle jag bli väldigt stolt. Jag skulle även vara väldigt stolt om han valde att inte passa normen för vit heterosexuell man, oberoende om han de facto är det eller inte. Jag skulle vara stolt om han var homo-bi-trans-queer...

Vad beträffar Andy Warhol och det att han blev världsberömd, tja, det är helt ärligt inte så viktigt. Jag föredrar faktiskt att inte vara världsberömd. Det är klart att jag är glad över konstnärlig begåvning, men under mitt liv har jag inte sett att stor begåvning och lycka hänger ihop. Men visst var Andy Warhol en häftig typ. Det är fullt tillåtet att vara annorlunda och intressant, jag har inga krav på att mina barn ska hålla låg profil eller passa in. Däremot ska de respektera sina medmänniskor.

Världen är full av älskvärda, imponerande människor, män som kvinnor. Jag kan inte välja vilka egenskaper eller vilket temperament min son ska ha. Det jag kan göra är försöka hjälpa honom, exakt som jag försöker hjälpa min dotter.
Se det goda och vackra i sig själv och andra.
Hantera sina svagheter, njuta av sina styrkor.
Utveckla empatin, modet och den självständiga problemlösningsförmågan, kreativiteten.
Jag vill hjälpa mina barn hantera och acceptera misslyckanden som en naturlig del av vår utveckling och av livet.
Att inte skämmas.
Att välja glädje, sanning och kärlek.

Nej, Namnproblemet är inte löst. Men det är sekundärt. Namnproblemet är symtomatiskt för mina rädslor. Jag var rädd innan jag fick min dotter också, lika orolig och fördomsfull, rädd för vad världen kan göra, rädd för att hon skulle vara en docka, inte en livslevande människa med en hel personlighet. Självklart är alla mina rädslor helt befängda, men sådan är jag. Känslomässigt och intellektuellt hänger jag inte ihop som en helhet förrän jag fått ärligt betrakta mina rädslor i lugn och ro. Snart kommer han, sonen, och då kommer alla mina nojor och vanföreställningar sakta men säkert vittra sönder. jag kommer att lära känna honom och han kommer att överraska mig mer och mer för varje år. Det kommer att bli en högst intressant resa, och fruktansvärt bra för lilla mansfobiska mig.

Martin Luther King Jr

Dalai Lama Tenzin Gyatso

Harvey Milk

Tack för din inbjudan till "stoppa hatet mot SD-möte"...

...jag förstår dig och din shock över att bli utfryst pga dina åsikter - bättre än du tror. Jag hatar inte folk bara för att jag inte gillar alla deras åsikter.

MEN:
Titta på mitt namn. Jag är inte svensk. Min dotter är inte svensk. Min mormors generation skickades som krigsbarn iväg till Sverige undan kriget. Som flyktingar. Sverige var fattigare då än nu, ändå fanns det inga Sverigedemokrater då som ställde finska krigsbarn mot svenska pensionärer. Vi, era grannar, hotades till livet i vårt land, så ni tog emot våra barn. Är du stolt över detta, snälla bjud inte mig till "Stoppa hatet mot SD" -möten. Skäms du över att Sverige öppnade sina armar för flyktingbarnen, borde jag kanske be om ursäkt för mig själv, min dotter, min man och våra folk för att vi utnyttjat ditt land så.

Under min uppväxt i Finland har jag vuxit upp med berättelser om modiga, goda kvinnor och män, som delade med sig av sin sista brödbit till grannen som inget hade. Jag har vuxit upp med en bild av oss som de som även i de tuffaste tider ställer upp för den som behöver.

Se den flykting i ögonen som du såintensivt vill vägra tillträde till ditt hemland.

Hon flyr för sitt liv.
Menar du allvar då du säger, att du har det så dåligt ställt att du hellre skickar henne tillbaka, än öppnar dörren och räddar henne undan tortyr och död?

För om inte du öppnar din dörr, finns det kanske ingen annan som gör det heller. Finnarna är i alla fall tyvärr inte alltid att lita på heller då någon behöver hjälp. Jag skäms över det.


PS. Jag har betalt mycket mer skatt till Sverige än vad jag fått ekonomiskt stöd från dig och din stat. Det gjorde jag med glädje. Skattepengar som används för att även du ska få sjukvård när du behöver det, utbildning och skolmat... bland annat. För att din stackars mormor med den lilla pensionen ska få vård när hon behöver det. Min man, (som trots sitt fina svenska namn är en andragenerationsinvandrare) är kanske den som tar hand om din mormor, han gör det dessutom bra och han gör det gärna. Hans bror kan vara den som svarar i telefon när hon slår larm mitt i natten. Hans mamma har gjort sin livskarriär för att ta hand om dina gamla och förbättra vården de får. Detta är något som behövs, för att många av dina "riktiga svenskar" inte bryr sig, har tid eller lust att jobba med åldringar.

En av de bästa blattarna jag känner är förresten överläkare inom psykiatrin i Malmö.
Han är en otroligt varm, intelligent och rolig människa. Hans forskning och arbete hjälper många unga vuxna svenskar, som inte förstår varför deras liv inte fungerar. -Ofta visar det sig, att det inte är Anwars, Behrangs eller Zahras fel. Tvärtom, hade du känt dem hade de varit dina trognaste vänner, som lyssnar och förstår, som tar din hand och går tillsammans med dig till arbetsförmedlingen eller socialen när du är riktigt i botten och behöver en god väns stöd. Jag hoppas du kan få lika fina vänner som jag har fått.

Med vänlig hälsning

Terhi

Här, lyssna på en av mina favoritlåtar med Svenska Akademien, på vacker skånska. Hoppas du blir lika glad som jag:

http://www.youtube.com/watch?v=1rTu-0TZoio&feature=related