*********
Igår samlades en skara på Biblioteks Café Wilhelmsdal för en mysig kväll i humorns tecken. Vi började med högläsning både på finska och svenska från Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi - en text som lästes på ca 2000 bibliotek samtidigt Norden runt. Texten handlade om bastubadande gubbar i Norrland, och vi hade en kort diskussion efter textläsningen om hur texten uppfattas i de olika Nordiska länderna. Hur vi finnar skrattar åt det överdrivna machobeteendet är ett annat skratt, än hur till exempel svensken skrattar åt samma berättelse. Någon kunde känna irritation över att en sådan text bekräftar redan existerande fördomar om finnen. Det är ju en stor ingrediens i humorn överhuvudtaget, den distansierar. Om man skämtar om sig själv och sin egen grupp, skapar den självdistans, medan om man skrattar åt andra, kanske man förstärker distansen till dem istället?
Kvällens gäst, nybakade komiker Linda Rajalin berättade om sin väg till komiken, som inte varit alldeles lätt - utan fick sitt ursprung i en obehaglig insikt. Hon behövde förändra sitt liv och tänka ordentligt på vad hon egentligen ville. En del av det nya livet blev komiken.
Därefter försökte biblioteksfröken fundera tillsammans med publiken på humorn från fler perspektiv.
Vilket nog visade sig vara en övermäktig uppgift på en kväll - det finns så mycket man skulle kunna diskutera om ämnet. Speciellt med mitt eget, komplicerade förhållande som nog blev lite för tydlig för publiken. Jag har en tendens att vilja prata om allt på en gång, alla nyanser, alla motpoler, allt det personliga och allt det allmänmänskliga på samma gång, så även då det gällde humor. Några saker vi han nudda under diskussionen:
Humorn har varit länge ett forskningsobjekt, humorn upprör och humorn utesluter, samtidigt som den kan inkludera, befria och hjälpa en komma igenom svåra tider. Ett leende är det kortaste avstånd mellan två människor. Barn är humorister av naturen, kanske för att de vågar vara äkta. Svart humor kan uppfattas som osaklig och smaklös, men hjälper sjukvårdspersonalen hantera den smärta som annars ksulle kunna bli övermäktig. "Lite spill får man räkna med", kanske man skämtar efter en misslyckad operation. Och visst vill vi att våra läkare ska ha lite distans till sitt jobb, hur skulle det bli om de skulle bryta ihop och börja gråta då de insåg att patienten förmodligen inte kommer att överleva? Samtidigt vill vi, att de ska vara empatiska.
Lindas berättelse om hur hon i början provkörde sitt material inför en test-publik var en av de fascinerande detaljerna, som man hade kunnat prata om hur länge som helst - och vi återkom till den berättelsen några gånger under kvällens lopp. Linda märkte, att när hon var sig själv, välkomnade publiken och förberedde sin show, skrattade publiken konstant och stämningen var hög. Men samma sekund som shown började och det första skämtet levererades, följde en pinsam tystnad. När hon släppte fasaden och var sig själv igen, skrattade publiken, medan när hon igen försökte "prestera humor", skrattade ingen. Linda lyckades slutföra sin show och kom ut från situation starkare och klokare, hon hade lärt sig en väsentlig läxa om vikten av att vara äkta och närvarande. Och det är var Linda är, en modig äkta och avväpnande kvinna, härlig att lyssna på och vara i närheten av! :)
Själv tror jag att det första skedet med lära genom misstag är något som alla komiker får gå igenom. Och därför är det så få av oss som någonsin vågar, att lämna ut sig själv på det sättet och riskera att mötas bara av en öronbedövande tystnad. Oförståelse. Att publiken tar distans från hela dig. Även om humorns funktion är att skapa distans, är skrattets funktion att skapa närhet. Om jag skämtar om mitt eget misslyckande, tar jag distans från själva misslyckandet och skapar närhet till dem som skrattar med mig. Det underförstådda budskapet är, att vi sitter alla i samma båt. Vi gör alla bort oss, alla lider, alla är rädda ibland. Och tillsammans kan vi skratta bort det hemska. Så är det att vara människa.
Slutligen kan jag säga att kvällen var lärorik. Jag var i tryggt sällskap för att första gången prova på att hålla i ett liknande evenemang. Att jag var oerfaren och en nykomling i Ingå satte sin krydda, jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig eller hur Kuraskymning har sett ut de andra åren i Ingå. Men tillsammans med Linda och mycket tack vare Ingås fantastiska kultursekreterare (vars närvaro är guld värt) samt de aktiva diskuterarna i publiken blev det ett rätt så trevligt paket i alla fall.
I eftersköljningarna av nervositeten på kvällen skrev jag följande facebook-inlägg:
Åh tack och lov ska jag imorgon få diskutera med rynkad panna och allvarligt kontemplativ röst allvarliga grejer som manlighet, lycka och tidsanda på Tölö bibliotek.
Till sist: Hälsningar från vår Kuraskymning-gäst Linda Rajalin: "tack för en underbar kväll. Kuraskymning rocks!"Och en annan underbar gäst: " :) Tyckte d blev en fin blandning av humor o allvar!"
Tack, alla vänner för att ni kom! Eller som vi purfinnar brukar säga dagen efter en lyckad fest: Kiitos ja anteeks.
**************************
Och nu: Saker som blev osagda i ovanstående text, men som var en mycket närvarande del av min upplevelse:
Mitt eget förhållande till humor skulle jag nog behandlat med en psykolog innan jag avslöjar något om det till publiken. Mina känslor och tankar kring livet och dess allvar krockar ofta med humorn. Både den ovannämnda exkluderande humorn och även svarta humorn är ämnen, som borde behandlas skiljt för sig med både filosofer och socialpsykologer.
Som ofta händer, avslöjade jag saker om mig själv som jag faktiskt skäms för. För länge sedan, då en belgisk pedofil avslöjades, skrevs det mycket om det i media. Jag tog det hela väldigt personligt, för jag bodde under den tiden i samma stad som pedofilen, och hade själv sett alla lapparna som uppmanade oss stadsbor att leta efter de försvunna barnen. Till slut fick jag veta, att barnen varit instängda i en källare inte många kilometer från mitt eget hem. Jag var shockerad och jag grät hjälplöst, och frågade mig som så många andra, var Gud är när han behövs som mest. Helt klart inget att skratta åt.
Då hörde jag ett skämt om honom. Och jag skrattade. En reflex, som jag inte kunde hålla igen, som en nysning efter att ett kliande, plågande tryck samlats i en. Efter mitt skratt skämdes jag, och försökte fundera ut, vad det egentligen var jag skrattat åt precis. Jag tror att det delvis var förvåning över det absurda i att någon kliver över alla gränser genom att skämta om det oskämtbara. Hur okänsligt är inte det att skämta om det vidrigaste som vår värld har att erbjuda? Kanske det ändå handlar om överlevnad som människa. Att distansiera sig från dessa otänkbara händelser på något sätt. Jag skrattade ofrivilligt då, och fortfarande känner jag att jag inte förstår riktigt. Varken hur en människa kan bli så ond, eller hur andra människor kan skämta om ondskan. Men det är här som en av humorns fascinerande styrka kommer fram. Det finns nog en anledning till att många av de bästa komikerna är judar. Att skratta ondskan rakt i ansiktet gör den mindre skrämmande och mer hanterbar.
Och nu tar jag sista steget ut, som jag inte gjorde igår. Jag delar med mig av det där skämtet. Bara för att du ska själv kunna fundera på vad du tycker om funktionen av svart humor. Inbilla dig att denna berättas av en stand up -komiker, och hela publiken ylar av skratt.
Ett ensamt barn står vid vägkanten och gråter.
Förbi kör Marc Dutroux, stannar bilen och går till barnet.
"Hej lilla vän. Varför gråter du?"
"Det hände en bilolycka"
"Oj, då. Var är din mamma?"
"Hon är död", gråter barnet.
"Var är din pappa?"
"Han är också död"
"Var är dina syskon?"
"Alla dog", storgråter barnet.
"Stackars barn," suckar Detroux, tar ett steg närmare och knäpper upp gylfen: "It's not your lucky day."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar