En liten darrig gumma

Jag sjöng i en kör, i Anttis kör när jag gick i lågstadiet. Antti var en säregen karaktär, och vi fick sjunga underbart opassande sånger. Mina favoriter gick självklart i moll, och handlade om spöken, om en flicka som var så pass galen att hon mördade sin familj och gjorde köttragu av dem. Två av sångerna har följt mig hela livet. En liten darrig gumma är en, och den fick mig redan som liten att fundera på ensamhet, på liv och död, på hur saker kan vända, hur man kan ha små gnuttor av lycka mitt inne i en oändlig depression. 

En liten darrig gumma
vill lägga sig och dö
när vinden drar i springan
och ingen skottar snö

När ingen går på stigen
och ingen bär in ved
och hon är klen och uschlig
och stel i varje led

Men när det börjar knoppas
på träden i april
då vill hon gärna leva
ja, leva lite till!

Britt G Hallqvist ur En sort för sig, 1985


Den andra sången är kanske den sång, som har format mig mest. Den är en kampsång, som fick mig att stå i eld och lågor redan som en liten flicka, och fortfarande idag ger den mig kraft och mod att fortsätta tro på rättvisa. Sången är självklart den underbara El pueblo unido (jamas sera vencido)! Det finns säkert några olika översättningar, men så här kommer jag ihåg den från min barndom. Texten i denna version är så enkel att till och med ett barn förstår vad den handlar om. Suits me, sir:


De tror att ingen frihet är vid liv
De tror att makten är definitiv
Men våldets tid blir säkert inte lång
Vårt slagna folk skall resa sig en gång

Vi vet, vi vet att natten ska bli dag
och seger följer efter nederlag 
Ett enat folk 
kan aldrig trampans ner
Vi samlas, vi blir
fler och fler och fler och fler
Tyranners makt
skall darra för vårt hot
Ett enat folk 
kan ingen stå emot

Tyranner, darra!
Vi är folket vi
Vi kämpar enigt
för demokrati

El pueblo unido jamas sera vencido
El pueblo unido jamas sera vencido