Det var smutsigt, färglöst och deprimerande. De som bodde där tillfälligt satt i tysthet i matsalen och matade sina barn, eller också valde de att inte alls komma ut till matsalen, utan sitta inne på sina rum istället för att undvika kontakt med de andra. Jag är alldeles säker på att de flesta skyddade boenden inte är så här deppiga, men det jag såg idag var som sagt inget som stöder den våldsutsatte föräldern att tro på ett lyckligt liv i framtiden.
Till ett skyddat boende kommer barn och föräldrar som precis genomlevt ett helvete - men som inte än vet hur de ska ta sig ur det.
Självklart är inte de beiga gardinerna och de trånga färglösa rummen hela sanningen. De som jobbar på hemmet gör det inte för att bli rika. "Klienterna" får värdefull hjälp både praktiskt och emotionellt genom att få en tillflykt från den akuta faran hemma. Men jag tänker ändå på barnen, vad det har fått se och höra, antagligen under en lång tid. Jag upplever att det vore väldigt viktigt att låta barnen känna att de kommit en stund till ett litet paradis, där det finns utrymme att vara just ett barn. Antagligen är mamman (eller pappan) i ett chocktillstånd. Hon/han kommer att behöva den närmaste tiden till att gå igenom sin egen process, komma på fötter, bli stark. De flesta barn jag känner tar på sig den alldeles för tunga bördan att försöka bära föräldern, torka tårar, trösta. Eller alternativt utagera, för krisen blir helt enkelt för mycket för den lilla människan.
Jag skulle ha förväntat mig färggranna, sköna möbler, roligt och vackert lekrum till barnen: Musik, sagoböcker, glada bilder på väggarna, allt för att ge hopp till familjerna om ett annat liv där barnen får vara trygga och glada. Undrar hur det skyddade boendet i din närhet skulle reagera om du och din organisation skulle ringa och kolla om man skulle kunna vara till hjälp på något sätt? Måla väggar, donera konst, gardiner möbler och leksaker kanske? Bara en tanke. Jag ska själv i alla fall fortsätta fundera vidare på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar