Anonyma Arbetsnarkomanens lugna sommardagar

Min lilla Taika, 6 år, har slutat dagis och nykomlingen växer i magen. Mitt liv känns som sommarlov, trots att jag har mycket att göra och deadlines att passa. Det gäller att jobba med rätt sak, helt enkelt.

Jag fyller mer än helt mina dagar med mina uppdrag och jobb.

Jag översätter sköna livsstils-artiklar för e-magasinen Grapevine och Goodies - känns som att sitta och läsa damtidningar i en hängmatta. Fast utan hängmattan då... Jag översätter självbiografitjänsten tillminabarnbarn.se (får en chans att drömma om hur jag ska visa tjänsten till min egen mormor snart) och promenerar runt på vår hästgård Aktiivitalli Gunnarsberg och fotograferar och på annat sätt dokumenterar livet på gården, för att berätta om det på bloggen.

Jag startade upp Aktiivitallis blogg i julas, och nu, 6 månader senare, har vi fått en ständigt växande och trogen läsarskara. Arbetet jag gör på hästgården skulle kunna kallas för "stategic storytelling", då vi vet att de små enkla berättelserna om livet på gården tjänar samtidigt ett syfte för företaget. Det är nu mycket lättare för potentiella nya kunder att hitta oss och bekanta sig med oss utan att behöva fysiskt ta sig hit. Det är ofta vi får höra om folk som vill komma hit för att de läst på nätet om något, som nu senast den stora nyheten om vår lilla schmules födelse, (shetlandsponny-åsnebebis) . Ett heltidsjobb, men ett av de skönaste jobben jag nånsin haft.


Jag saknar ibland av någon anledning känslan fart och dynamik i mitt förra liv, de tidiga morgnarna och de sena kvällarna, ljuden på ett kontor, mikrofonerna och mp3-spelarna, känslan av att komma in på det ljusa kontoret på morgonen. Visst känner man att man lever då, som att man är en riktigare människa på nåt sätt. Den sortens människa som är hjältinna i de urbana romantiska komedierna, antar jag...   :) 
 Jag har därför fortfarande den konstiga vanan ibland hänga på arbetsförmedlingens kultur-och media sidor, bara för att kolla vad som finns. Men samtidigt känner jag hur skönt jag har det nu.

Jag har exakt det jobbet jag vill ha just nu, jag har mitt första "sommarlov" (fast med jobb) sedan 10 år tillbaka, och jag arbetar fortfarande på att komma ut ur tillståndet jag var i innan jag förstod att lägga ner studierna ett tag i höstas.  

Jag var konstant i "den röda zonen" utan att fatta det själv. Jag pluggade på dagarna, jobbade på nätterna, jag hade tunnelseende och mitt stubin var kortare än mina nerbitna naglar. När jag väl blev sjuk fattade jag inte att gå hem från skolan fast jag bokstavligen gick in i en vägg för att jag inte såg något längre.

 Jag påminde om vår stackars älskade gamla hund Bruce dagarna innan han dog. Utan krafter fortsatte han promenera blint på sina darrande ben tills han kom till ett hörn som han inte kom förbi - den försökte han promenera igenom. Han lugnade sig då han fick ligga med huvudet i mitt knä, jag matade i honom små bitar av kärleksmums och kliade honom bakom örat. Sedan var det dags att låta honom gå.
En människa som håller på att gå in i väggen borde få exakt samma vård, tror jag. Att bara få ligga ner i någons famn och böla om det känns så medan man blir kliad bakom örat och får små bitar av kärleksmums i munnen. Det borde vara en mänsklig rättighet. Nu när jag fått min del av den vården, har graviditeten tack och lov tvingat mig göra steg 2 (eller steg 11, jag vet inte...)  i återhämtningsprogrammet för Anonyma Arbetsnarkomaner: Jag får se över mitt liv och skapa mig en arbetstakt jag och mina närmaste faktiskt kan leva med.. säg heltid eller så..?

Jag är inte riktigt framme där jag vill vara än, jag har bara börjat skrapa på ytan av det liv jag vill ha. But first thing first. Barnet kommer, om allt går bra, i Oktober. Sedan får vi se om 2011 kommer att föra med sig lite av de ljusa kontoren, surret av datorer och kaffeautomater, eller om det blir något helt annat...

Till slut vill jag citera en tanke från hdbrainstorms blogg:

pratade med Mr Framgång
berättade om min målsättning att komma ner till 55 timmarsvecka

- Det är nog klokt att försöka slå av på takten...

Fick mig att tänka på Lily Tomlins  berömda ord :

Problemet med ekorrhjulet är att även om man orkar
springa fortare än alla andra så är man fortfarande bara en ekorre