Dagens politiska agenda:
Låt den unga ivern få jobb, och låt den mogna livserfarenheten få möjligheten att förbättra världen med ett ORDENTLIGT ekonomiskt stöd! Inte tvärtom.
Läste precis en artikel på hs.fi om hur klimakteriet påverkar vuxna kvinnors arbete. Då kroppen går igenom dessa stora förändringar kan det vara en verklig plåga både för kvinnan och hennes omgivning att fortsätta i samma takt som förut. Samtidigt vill politikerna kräva att folket stannar ännu längre kvar på sina arbetsplatser. Jag ställer mig undrande till detta.
Av de fantastiska, begåvade människor jag känner (i princip alla jag känner, alltså) kan jag placera in nästan allihop i ett av de följande kategorierna:
1. Begåvade, energiska unga vuxna (20-30 års åldern) med en nästan överdriven vilja att "visa framfötterna" på sin arbetsplats. De är ofta nyutexaminerade akademiker, som dock möts av stängda dörrar och obetalda "praktikplatser". Sanningen om dessa människor är att de nästan alltid arbetar mer än de ska, men de gör det ofta för att de inte kan - eller vill - låta bli. De har ännu inga barn att hämta på dagis, så sena timmar på jobbet är inget oöverstigligt hinder. Facebook fylls av bedårande kommentarer i stil med "Var ute i kärret och filmade med mitt fantastiska team hela natten för att råmaterialet ska hinna med 12-planet till New York idag! Trött, hungrig och myggäten - I LOVE MY JOB!"
De är beredda att göra vad som helst och deras unga osäkerhet/iver utnyttjas därför alldeles för ofta på arbetsplatsen utan att dessa arbetsmyror får den uppmuntran och lön de är väl värda. Om man frågar dem, är det tusenfalt värre att inte ge dem möjligheten att få ett jobb, pga att arbetsplatserna är redan fyllda av kategori 2 och 3. Potential: ArbetsGlädje& ArbetsKraft
2. De balanserade, skarpa "klipporna" i (30-40 årsåldern). I dagens samhälle väntar man allt oftare till denna ålder med att skaffa barn. Rent fysiskt är det ofta inte lika lätt att utföra flera dygn i sträck-maratonare på jobbet för att hinna med deadlinesen, och helt ärligt vill man vara en god förälder till sina barn om man nu valt och lyckats stadga sig och bilda familj. Detta innebär en sund arbetskultur på arbetsplatsen. Livet består inte bara av att tävla i vem som bränner ut sig snabbast, utan lika delar arbete, fritid och vila.
Samtidigt är man som bäst på jobbet också. Man vet hur saker funkar, man har perspektiv och erfarenhet och kan väl leda och delegera arbetsuppgifter och ansvar i lagom portioner till de unga ivriga nykomlingarna på arbetsplatsen. I denna ålder bör man ha alla möjligheter att utvecklas i karriären utan glastak och utan att ledningen på jobbet fylls av trötta och sura mellanchefer och kolleger i kategori 3, som egentligen helst skulle vara någon helt annanstans. När jag tänker på kategori 2 tänker jag mest på de fantastiska lärare, föreläsare, mentorer och andra förebilder som jag lärt känna och som jag (O så gärna!) skulle vilja få möjligheten att jobba med på riktigt nära håll för att smittas av deras karisma och kunskap. Potential: Erfarna, kunniga arbetare och ledare, grunden för en fungerande arbetsplats.
3. Kreativa, erfarna mogna vuxna i 50+ åldern, som redan varit i arbetslivet 20-30 år. De har verkligen "been there, done that" och har nu ofta både drömmar och idéer som de skulle vilja genomföra. Det handlar ofta om att starta eget (nya arbetsplatser även för de unga) eller helt enkelt om att uppleva världen och förverkliga sig själva, något de kanske aldrig haft möjlighet att göra på grund av ekorrhjulets och familjelivets krav. I arbetslivet har de lärt sig hur världen fungerar och sett många av problemen i samhället på nära håll. Är det inte dessa individer som är bäst lämpade att ta de risker och fatta de beslut som det innebär att starta eget eller hänge sig åt idealistisk/idéell verksamhet, att resa, utbilda sig, bedriva politik, umgås med vännerna, sin partner och barnbarnen. Att förbättra världen, helt enkelt. Istället för att svettas och tråkas ut på sitt gamla jobb med en oförstående chef, som är 20 år yngre än de själva, skulle de kunna få möjligheten att leva livet, äntligen. Potential: En lyckligare värld med en helt ny standard av livskvalité .
I allmänhet tror jag att vi fått det hela om bakfoten. Som ung känner man pressen att resa, uppleva, utbilda sig, supa, leva, klättra karriärstegen, hitta någon att bilda familj med, festa, nätverka, ta hand om sitt personliga varumärke, finna sig själv, välja sin bana...etc... Men ärligt talat tror jag inte att man är mogen att leva hela sitt liv under den korta ungdom man har. Men vi måste, för dagens samhälle erbjuder ingen tid för människan att leva efter ungdomen. Efter ungdomen är det familj och jobb, jobb, jobb som gäller fram tills pensionen. Pensionen kommer inte då vi bäst skulle kunna utnyttja och njuta av den, nej, den kommer när våra kroppar och hjärnor är så slutkörda att vi helt enkelt inte klarar av att leva upp till ekorrhjulets krav längre. Från första pensionsdagen har man alltså ena foten i graven, och det enda som finns kvar är ett så kallat liv som "åldring" kvar. Ett liv som inte är något annat än en tråkig och plågsam transportsträcka till demensboendet och terminalvården. Tack för ett liv av blod, svett och tårar i ekorrhjulet, på torsdag blir det ärtsoppa och pannkakor! Tänk, om pensionen ändå skulle komma i tid, då vi fortfarande var starka och levnadsglada, precis lagom till den fantastiska 50-årskrisen då vi ändå vill byta ut Volvon mot en Harley... I en ålder då vi inte längre har en överdriven respekt för auktoriteter, utan vågar mer än någonsin? Jag anser att staten borde avsätta extra ekonomiskt stöd åt alla våra 50-plussare, som vill byta bana.Inte för att de behöver det, utan för att vi behöver dem och deras nya idéer.
Samtidigt tror man att det bara är de unga som har kapaciteten att vara kreativa och nyskapande. Helt fel, säger jag! De unga vågar och kan sällan vara nyskapande, det de vill är att visa hur duktiga de är! Och det är inte fel. Det är ingen konst att bryta regler som man inte kan, ingen konst att måla abstrakta tavlor när man är 3 år gammal. När man är ung ska man lära sig av de äldre, innan man börjar förnya. Ju äldre mina vänner är, desto mer ser jag upp till deras kreativitet och idéer. Jag är själv 31 år nu, och kan ärligt säga att jag är "den typen" som borde skapa ett fantastiskt kreativt eget företag. Men jag vill inte starta eget nu, jag vill få ett välbetalt jobb, försörja min familj, och skaffa mig den erfarenhet man bara kan få genom att arbeta tillsammans med andra som har mer kunskap än en själv. Sedan, när jag känner mig varm i mina egna kläder och har en bättre helhetsbild, kan jag tänka mig att starta eget, då uppbackad av erfarenhet, kunskap och en ekonomisk trygghet jag skapat under mitt förhoppningsvis välbetalda arbetsliv.
Effektivisera inforslandet av de unga vuxna i ekorrhjulet, och ge våra 50-åringar möjligheten att finna/skapa sig det Underbara livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar